På väg nedåt mot Edinburgh
Kategori: Allmänt
Det sitter ett kuvert tejpat på dörren. Paul Kunhe, står det. Jag knackar på och dörren öppnas av en man i 40-årsåldern.
"Bed and Breakfast?", frågar jag.
"Ja", säger han.
"Jag har en bokning", sa jag.
"Det har jag med",sa han.
"Så du är inte värden?", konstaterade jag.
"Det är ingen här", sa han.
Jag ringde numret som stod i fönstret.
"Mark", svarade någon.
"Jag bokade nyss ett rum", sa jag.
"Ta kuvertet som sitter på dörren", sa han. "I det hittar du allt du behöver veta". "Jag är i Perth och kommer om halvannan timme".
"Men jag är inte Paul Kunhe". "Och jag bokade alldeles nyss".
"Ta kuvertet och gå in!"
"Men jag är inte Paul Kunhe!". "Och jag bokade alldeles nyss!" "Har jag ett rum?"
"Om du har bokat så har du förstås ett rum!", sa Mark, som ju inte kunde veta att jag hade bokat en kvart tidigare om han satt i bilen på väg från Perth.
"Ta kuvertet och läs instruktionerna!"
"Men jag är inte Paul Kunhe!"
"Finns det någon tysk dam där?", frågade han.
En dam i 60-årsåldern kom just då in genom en bakdörr.
"Är du tysk?", frågade jag.
"Ja", sa hon.
Mark hörde mig svara.
"Fråga henne hur det funkar", sa Mark.
Rummen har inga nummer och det finns inga rumsnycklar eller -kort. Rummen har fågelnamn. Jag följde den tyska damens anvisningar, läste frukostlistan där "The Swallow" stod tomt. Gick uppför trappan, hittade en bild på en svala bredvid en dörr och gick in. Ej bebott, så jag ställde in mina grejer och hoppades på det bästa.
Det var den underligaste incheckning jag varit med om.
Jag började dagen med att vinka av de elva cyklisterna som denna dimmiga morgon cyklade mot Invergordon, 100 engelska mil bort.
Fortsatte längs norra kusten på Skottland men vädret var dåligt så jag gav upp efter 5-6 mil och åkte söderut. Vädret var mycket växlande med störtregn och korta stunder av solsken.
Längs Sottlands nordkust.
Typiska murar, finns i hela Skottland.
Lite som Hardangervidda.
Kom in över ett landskap som liknar Hardangervidda i Norge, samma böljande hedar mot en fond av berg. Fast på Hardangervidda dyker det inte upp små och stora gårdar omgivna av hav av rhododendron.
Enfilig väg med nötesplatser och när jag kom ner till bebyggda trakter åkte jag in på Glenmorangi och fick en rundtur genom anläggningen, samt en "wee dram" som jag inte kunde dricka på plats, men som jag fick med i ett provrör. Ser ut som ett urinprov.
Kom slutligen fram till Kingussie där ovanstående närmast surrealistiska episod utspelades.
Och jag undrar fortfarande vem Paul Kuhne är.