Hemma igen, fler bilder kommer i nästa inlägg
Kategori: Allmänt
Dags att sammanfatta:
710 mil inklusive felnavigeringar på 24 kördagar, alltså cirka 30 mil per kördag. Jag talar om svenska mil. En hel dag jobbade jag i Cornwall, en hel dag stannade jag i Liverpool, en hel dag i Edinburgh och en hel dag i Swindon.
Av dessa var cirka 150 mil själva LEJOG-sträckan, transport till Land's End cirka 210 mil, hemvägen från John o' Groats cirka 350 mil.
Var det värt det? Absolut!
Övernattade två nätter i bilen, två hos Britt Warg och Stephen Hurford, resten på B&B, hotell och vandrarhem, kunde nog ha blivit fler nätter i bilen men jag börjar bli gammal och vill ha det bekvämt, dessutom regnade det i stort sett varje natt och bilen är inte helt tät.
2CV:n hemma på gården igen. De skarpögde noterar kanske oljespillet på framskärmen. En bra bit upp i Skottland började gasen kärva och hänga sig. Jag köpte olja på en mack efter vägen och droppade lite på spjällaxeln. Sedan hällde jag i olja i motorn också men glömde att stänga oljepåfyllningslocket. När jag körde vidare började plötsligt oljerök välla in i kupén och jag trodde bilen skulle börja brinna. Jag insåg att oljelocket inte var stängt och att olja kommit på grenröret, stannade, öppnade huven och kunde stänga oljelocket. Allt gick bra, men där hade jag tur.
Vad var bäst? Alla människor som jag träffade och underliga situationer som uppstod. Ni kanske tycker att jag skrivit om många pub- och barmiljöer. Gjorde jag inget annat än drack öl på pubar? Jodå, massor, men det är där man träffar folk. I Storbritannien ser man puben som sitt vardagsrum, man går dit och träffar sina vänner, ofta äter man något även om maten sällan är särskilt bra.
Vad var sämst? Vädret. Jag hade lite tur ibland och fick några soldagar men värst var sidvinden under hela hemvägen, jag höll på att blåsa av bron över Femarn bält.
Skulle jag göra det igen? Varför inte? Men nu har jag gjort det i Ullas 2CV men skulle gärna åka sträckan per tåg och det är väl inte omöjligt att jag gör det en gång, och då kliver av på spännande platser, järnvägsnätet är tämligen finmaskigt och det går bussar till i stort sett alla byar som saknar tågförbindelse. Och i så fall flyger jag till startplatsen.
Var det inte långtråkigt att köra så långt ensam? Nej. Jag trivs rätt bra att vara tillsammans med mig. Efter sorgen som drabbade mig och Anna i höstas kändes det bra att kunna sitta och fundera dessa drygt hundra timmar som jag körde, och Anna och jag pratade i telefon i stort sett varje dag. Jag insåg också att naturscenerier inte är riktigt min grej. Visst, det kan vara vackert och mäktigt men jag blir snabbt uttråkad. Nej, städer med museer, upplevelser och möten med människor är vad jag uppskattar. Sitta på kaféer, barer, pubar och bara titta på folklivet. Leta upp märkliga museer. Gå på kända och mindre kända museer.
Ironbridge
Välgörenhetscyklisterna från Birmingham ger sig i väg på sin första etapp på 16 mil.
Unik bil - en Austin Healey med AC Cobra-nos.
Norr om Halmstad passade 2CV:n att bli ny igen. Den har nu passerat 10 000 mil.