Tredje resan med 2CV

världsmöte i Schweiz

Lite bilder bara

Kategori: Allmänt

Minnesbilder från resan. Inte särskilt bra men titta om ni har lust!
 
 
2cv:n och en Jaguar i Oostende
 
 
Här bodde jag två nätter och jobbade på dagen
 
 
Penny Lane i Liverpool, hela området kallas Penny Lane men själva gatan går upp till höger
 
 
Banken
 
 
Gatan där Ringo Starr växte upp. Dass på gården bakom
 
 
Penny Lane
 
 
"...no one is in my tree..."
 
 
Portstolpen in till Strawberry Fields
 
 
Bakom fönstret upp till vänster finns John Lennons rum
 
 
Huset där Paul McCartney växte upp
 
 
Dagens ingång till Cavern Club
 
 
Originalingången
 
 
Toaletten på puben The Phillies. "Problemet med at vara känd är att man inte kan ta en bira på Phillies", sa John Lennon
 
 
Bandet som John Lennon bildade men som aldrig spelade en ton hyllas på Ye Cracke
 
 
Bandets stamsoffa på Ye Cracke
 
 
Ye Cracke, John Lennons och Stuart Sutcliffes stampub när de gick konstskolan i kvarteret intill.
 
 
Dingwall
 
 
Skotska högländerna
 
 
Färjan till Orkney
 
 
Orkney i dimman
 
 
Mera Orkney
 
 
874 engelska mil från Land's End
 
 
Så kallas orkneyborna
 
 
Mäktig gotisk portal på kyrkan i Kirkwall
 
 
Kyrkan i Kirkwall
 
 
PLötslig kom en T-Fors tuffande på gatan i Kirkwall
 
 
Stenåldersbosättning på Orkney, cirka 5000 år gammal
 
 
Grisar med ull
 
 
Italienska kapellet på Orkney, byggt av italienska krigsfångar under andra världskriget
 
 
Kapellet inuti
 
 
Sankt Göran och draken. Gjord av taggtråd och cement
 
 
Sänkta skepp i inloppet till Scapa Flow
 
 
Fler sänkta skepp
 
 
Whisky-kokare hos Glenmorangie
 
 
Spöregn i Edinburgh
 
 
 
Naturen är nära i Edinburgh
 
 
Liberalismens fader, Adam Smith står staty i Edinburgh
 
 
Samlas det in hemligheter fortfarande vid Bletchley Park?
 
 
"Det är världens äldsta fortfarande fungerande dator", säger Phil stolt
 

Hemma igen, fler bilder kommer i nästa inlägg

Kategori: Allmänt

Dags att sammanfatta:
710 mil inklusive felnavigeringar på 24 kördagar, alltså cirka 30 mil per kördag. Jag talar om svenska mil. En hel dag jobbade jag i Cornwall, en hel dag stannade jag i Liverpool, en hel dag i Edinburgh och en hel dag i Swindon.
Av dessa var cirka 150 mil själva LEJOG-sträckan, transport till Land's End cirka 210 mil, hemvägen från John o' Groats cirka 350 mil.
 
Var det värt det? Absolut!
 
Övernattade två nätter i bilen, två hos Britt Warg och Stephen Hurford, resten på B&B, hotell och vandrarhem, kunde nog ha blivit fler nätter i bilen men jag börjar bli gammal och vill ha det bekvämt, dessutom regnade det i stort sett varje natt och bilen är inte helt tät.
 
 
2CV:n hemma på gården igen. De skarpögde noterar kanske oljespillet på framskärmen. En bra bit upp i Skottland började gasen kärva och hänga sig. Jag köpte olja på en mack efter vägen och droppade lite på spjällaxeln. Sedan hällde jag i olja i motorn också men glömde att stänga oljepåfyllningslocket. När jag körde vidare började plötsligt oljerök välla in i kupén och jag trodde bilen skulle börja brinna. Jag insåg att oljelocket inte var stängt och att olja kommit på grenröret, stannade, öppnade huven och kunde stänga oljelocket. Allt gick bra, men där hade jag tur.
 
Vad var bäst? Alla människor som jag träffade och underliga situationer som uppstod. Ni kanske tycker att jag skrivit om många pub- och barmiljöer. Gjorde jag inget annat än drack öl på pubar? Jodå, massor, men det är där man träffar folk. I Storbritannien ser man puben som sitt vardagsrum, man går dit och träffar sina vänner, ofta äter man något även om maten sällan är särskilt bra.
 
Vad var sämst? Vädret. Jag hade lite tur ibland och fick några soldagar men värst var sidvinden under hela hemvägen, jag höll på att blåsa av bron över Femarn bält.
 
Skulle jag göra det igen? Varför inte? Men nu har jag gjort det i Ullas 2CV men skulle gärna åka sträckan per tåg och det är väl inte omöjligt att jag gör det en gång, och då kliver av på spännande platser, järnvägsnätet är tämligen finmaskigt och det går bussar till i stort sett alla byar som saknar tågförbindelse. Och i så fall flyger jag till startplatsen.
 
Var det inte långtråkigt att köra så långt ensam? Nej. Jag trivs rätt bra att vara tillsammans med mig. Efter sorgen som drabbade mig och Anna i höstas kändes det bra att kunna sitta och fundera dessa drygt hundra timmar som jag körde, och Anna och jag pratade i telefon i stort sett varje dag. Jag insåg också att naturscenerier inte är riktigt min grej. Visst, det kan vara vackert och mäktigt men jag blir snabbt uttråkad. Nej, städer med museer, upplevelser och möten med människor är vad jag uppskattar. Sitta på kaféer, barer, pubar och bara titta på folklivet. Leta upp märkliga museer. Gå på kända och mindre kända museer.
 
 
Ironbridge
 
 
Välgörenhetscyklisterna från Birmingham ger sig i väg på sin första etapp på 16 mil.
 
 
Unik bil - en Austin Healey med AC Cobra-nos.
 
 
Norr om Halmstad passade 2CV:n att bli ny igen. Den har nu passerat 10 000 mil.
 
 
 
 
 

Nijmegen igen och de sista 130 milen eller så

Kategori: Allmänt

På väggen sitter en låda med 42 öppningar som till 42 spargrisar.
De är spargrisar, visar det sig.
 
"Jag har nummer 2", säger bartendern.
"Jag nummer 11"
"Nummer 40", säger den tredje på min sida av baren.
 
Han lägger i några mynt i öppning nummer 40.
"Varför?", frågar jag.
"Vi sparar till byfesten i höst. Stammisar i den här baren har sitt nummer på skåpet, sen när det blir den årliga byfesten så super vi upp pengarna då, istället", säger bartendern.
Lådan påminner lite om den låda vi hade i småskolan på Agneteberg. Sparbanken hade nästlat sig in med präktiga Spara och häftiga Slösa och för att lära oss att spara fick vi stoppa i våra slantar i vårt nummer i lådan som jag och kompisen Bengt A sen gick med till banken och pengarna sattes in på bankbok. Lördag märk väl.
Och vi söp inte upp dem. Inte då i alla fall.
 
De  japanska krogen i Nijmegen - som uttalas med en harkling mitt i - Najme(harkla)en - är ultramodern, menyerna visas på pekplattor. Bilder på smårätter som man pickar på - högst fyra per omgång, sen får man vänta sju minuter - drycker som man också väljer på samma sätt. Där behöver man inte vänta sju minuter, och sedan skickar man iväg alltihop. Några minuter senare dyker ungdomar upp med beställningarna.
 
Något i det japanska köket passade inte min matsmältning. Jag vaknade tidigt med ett ordentligt magknip och ett snabbt toalettbesök krävdes. Sensationer för många sinnen. I synnerhet luktsinnet.
Jag trodde att brandlarmet skulle lösa ut.
 
Vidare mot hemmet, hamnade utanför Bremen, en natt och sedan vidare till färjan till Helsingborg. Checkade in och for snabbt tillbaka till ett sömnigt Helsingör. Och världens märkligaste kypare. Snacka om dålig simultankapacitet. Flätat hakskägg på en halvmeter som viftade över maten. Rakad skalle.
"Kan jag få en meny?"
"Den kommer!"
Så hämtade han en tallrik med mat till ett bord. Gick och hämtade en till, samma bord. En tredje, samma bord. Varje gång passerade  han bunten med menyer utan att ta med en och ge mig.
 
"Ska du spise?"
"Det var tanken, ja", sa jag.
"Då hämtar jag menyn", sa han.
 
Jag beställde mat och ett glas vin.
 
Sedan kom maten men inte vinet. Ett större sällskap ville betala och stod i kö vid kassan och ville betala var för sig. Hakflätan tog betalt av alla åtta.
"Kunde du inte ta dig tio sekunder och servera mig vinet innan maten är helt uppäten?"
"Det kommer", sa han.
När han kom med vinet var maten uppäten.
 
Grebbestad
 
Underbar kväll i Grebbestad. Sol, ingen vind och egentligen bara krogpersonal som hälsade på i varandras krogar. Fantastiska skaldjur - inga ostron, utanför säsongen - vitt vin och bara lugnt.
I morgon är jag hemma.

Tre dagar hemåt! Med bl.a. kodknäckarna

Kategori: Allmänt

Jag stannade i Milton Keynes av ett enda skäl - Bletchley Park, som ligger alldeles i närheten. Platsen var under andra världskriget så hemlig att de flera tusen män och kvinnor som arbetade där själva knappt visste att stället fanns och finns. Här arbetade bland annat Alan Turing som ligger bakom många av de idéer som finns i våra datorer idag.
Men framförallt är han känd för att han tillsammans med andra knäckte tyskarnas krypteringsmaskin Enigma, som användes i fält.
Winston Churchill visste om Bletchley Parks betydelse och man beräknar att deras insatser förkortade kriget med två år.
 
 
Stenen som Winston Churchill stod på när han besökte Bletchley Park och talade till de som jobbade där.
 
 
Alan Turings nalle, som han köpte i vuxen ålder. Bakom på väggen en bild av Alan själv.
 
 
Hans klocka.
 
 
Alan Turing som staty på Bletchley Park.
 
 
Bombe - rekonstruerad på Bletchley, ett svårt arbete eftersom den varit hemlig in i våra dagar. Den består av tre bankar med sammanlagt 36 Enigma-maskiner och var till stor hjälp för kodknäckarna som även hade hjälp av tyskarnas slarv och lättja.
 
 
Huvudkvarteret på Bletchley Park.
 
Alan Turing var homosexuell, vilket var olagligt i Storbritannien fram till 1967, och på grund av att allmänheten inklusive rättsväsendet på grund av den absoluta hemligstämpeln inte visste vilka tjänster han gjort under kriget, dömdes han till läkemedelsinducerad kastrering innan han tog sitt liv, endast 42 år gammal.
En av min stora hjältar.
Bletchley Park är numera ett mycket välordnat museum.
 
Swindon
Isambard Kingdom Brunel föddes visserligen i Portsmouth 1806 men det är i Swindon museet om The Great Western Railway finns, och det är i Swindon han står staty. Denna järnväg från London till Bristol och vidare ut i Cornwall är hans idé och skapelse. Han försökte införa en bredare spårvidd på sju fot (213,5 cm) jämfört med den så kallade normalspårvidden på 1435 mm och en sträcka byggdes med denna spårvidd.
Jag bor hos Britt och Stephen i deras hus som de håller på att renovera. Stephen är förbannad på Steve, hantverkaren som ska göra klart köket men som tillbringar alldeles för mycket tid i telefonen, enligt Stephen.
Hantverkare är sig lika överallt (fast jag känner några bra snickare i Arvika som faktiskt håller vad de lovar).
 
Calais
Första gången jag var nere i kanaltunneln var när jag gjorde reportage om den åt nån tidning, jag har glömt vilken. Nåt svenska företag hade uppdrag där och jag skrev om det. Inte tillräckligt positivt tydligen, för senare blev jag utskälld av en representant för företaget.
Nu ville jag se hur kanaltunneln blev.
Överfarten tog 35 händelselösa minuter, sen var jag i Frankrike.
Knepigt vilken skillnad dessa 35 minuter gör. På engelska sidan har de knappt vinlistor och beställer man vitt vin kommer det i en vinkylare som visserligen är fylld med is men inget vatten. Det går inte att få ner flaskan bland isbitarna. I Frankrike vet man hur man gör.
 
 
Min trogna 2CV på kanaltåget. Som vanligt när engelsmän är inblandade i projekt blir det alltid lite skabbigt och ser provisoriskt ut, hade fransmännen fått skött det själva hade det blivit  annorlunda.
 
Calais, lördag kväll
Cendrine, som driver Chez Cendrine i Calais skruvade ur glödlamporna i de tre lamporna över baren. I lamporna satt hon istället diskokulor som snurrade fläckar i olika färger omkring i rummet. Såna som finns på Rusta för 19,90.
Nu skulle det bli action på stället. Disko och röj. Fast publiken, som förutom mig bestod av två kvinnor i 75-80-årsåldern, imponerades föga. Den ena drack italienskt bubbel och den andra pilsner.
Några fler kom heller inte in under den halvtimma det tog för mig att få ner en espresso och Calvados. Däremot hann damerna trycka i sig tre glas var, det var ju lördag.
 
 
Cendrine på disko.
 
Nijmegen
Fortsatte hemåt och körde förstås vilse i Belgien. Belgarna borde göra nåt åt sitt skyltningssystem som  varierar, inte lika illa som på Malta, men tillräckligt. De borde också röja upp i sina språk, Liège heter staden på franska och det är detta namn som vi svenskar brukar använda. Men staden heter också Luik på nederländska, Lüttich på tyska och Lîdje på vallonska. Kör man ensam är det svårt att hålla reda på allt. Men jag kom till Nederländerna till slut i alla fall.
 
 

Transport i uselt väder

Kategori: Allmänt

"Vi träffas en gång i månaden och spelar", berättar Gareth, en av medlemmarna i en löst sammansatt grupp lokala folkmusiker i Shrewsbury. "Det är olika många varje gång, den som vill får vara med".
 
Folkmusikgänget i Shrewsbury.
 
Vädret var uselt i förrgår tisdag och jag brände på ner till Shrewsbury från Edinburgh, det regnade och blåste sidvind hela tiden. Inte mycket att se. Men Shrewsbury är en vacker stad.
 
Fortsatte igår till Bletchley, där kodknäckarna med det illa behandlade geniet Alan Turing arbetade under andra världskriget. Händelselös resa. I stort sett.
Hon låter bestämd, nästan amper, damen som läser vägbeskrivningarna i Google Maps. Och tjatig: "Efter en halv engelsk mil sväng vänster", säger hon flera gånger. Och ve den som inte gör som hon säger. Då vrider hon och vänder på kartan i mobilen och letar upp en annan rutt.
Sen uttalar hon "Road" på svenska: "road", vilket roar mig och min enkla humor.
Undrar om det är medvetet eller om hon inte kan engelska.
Som hämnd för att jag skrattar åt henne lurar hon iväg mig ut på småvägar flera kilometer. "Undrar vad har bokat", säger jag högt för mig själv. Vägen blir allt smalare och det är glest mellan husen. Backigt och väldigt lantligt. Men så kommer jag plötsligt ut på huvudvägen och fram till en liten by med ett motell som är just det jag har bokat rum på.
 
Idag på morgonen ska jag till Bletchley Park och museerna där (två stycken) innan jag fortsätter till Swindon.
 

Edinburgh och fortsatt nedöver

Kategori: Allmänt

Det här är Dolly, hon finns uppstoppad på National Museum of Scotland. Hon är känd som det första däggdjur som klonades. Hon föddes 1996 och dog knappt sju år senare i en lungsjukdom.
"Hon fick namn efter Dolly Parton", berättar museiguiden. "Cellerna togs från juvret på donatorfåret och Dolly Parton har ju en tämligen framträdande uppsättning av den mänskliga motsvarigheten", ler han.
 
 
 
Mäktiga byggnader i Edinburgh
 
 
Flaggor på halv stång med anledning av terrordådet.
 
 
En populär man på The Royal Mile. Barnen försökte fånga bubblorna och skrattade glatt.
 
Riktigt ruttet väder idag och man hotar med samma i morgon. Fortsätter mitt i landet mot England, ingen idé att försöka hitta vacker natur i detta eländiga väder.
Bilen läcker inte in så mycket av regnet heller.
Jag har upptäckt att jag inte är så mycket för att glo på naturscenerier, åtminstone inte när jag reser ensam som nu. Jag trivs bättre i städer där jag kan studera folkliv, prata med folk i olika sammanhang och stanna till för en öl eller ett glas vin eller bara spankulera omkring och förundras över människors uppträdande i olika sammanhang. Jag går också gärna på museer, som National Museum of Scotland och National Gallery of Scotland, vilka jag besökte igår och bland annat hittade Dolly (fåret alltså). Nationalmuseet innehåller en blandning av teknik, folkliv, design, historia och är mycket populärt även bland barn.
Nationalgalleriet var en helt ny upplevelse för mig med mycken internationell konst som jag aldrig sett ens i böcker.
 
 

På väg nedåt mot Edinburgh

Kategori: Allmänt

Det sitter ett kuvert tejpat på dörren. Paul Kunhe, står det. Jag knackar på och dörren öppnas av en man i 40-årsåldern.
"Bed and Breakfast?", frågar jag.
"Ja", säger han.
"Jag har en bokning", sa jag.
"Det har jag med",sa han.
"Så du är inte värden?", konstaterade jag.
"Det är ingen här", sa han.
Jag ringde numret som stod i fönstret.
"Mark", svarade  någon.
"Jag bokade nyss ett rum", sa jag.
"Ta kuvertet som sitter på dörren", sa han. "I det hittar du allt du behöver veta". "Jag är i Perth och kommer om halvannan timme".
"Men jag är inte Paul Kunhe". "Och jag bokade alldeles nyss".
"Ta kuvertet och gå in!"
"Men jag är inte Paul Kunhe!". "Och jag bokade alldeles nyss!" "Har jag ett rum?"
"Om du har bokat så har du förstås ett rum!", sa Mark, som ju inte kunde veta att jag hade bokat en kvart tidigare om han satt i bilen på väg från Perth.
"Ta kuvertet och läs instruktionerna!"
"Men jag är inte Paul Kunhe!"
"Finns det någon tysk dam där?", frågade han.
En dam i 60-årsåldern kom just då in genom en bakdörr.
"Är du tysk?", frågade jag.
"Ja", sa hon.
Mark hörde mig svara.
"Fråga henne hur det funkar", sa Mark.
Rummen har inga nummer och det finns inga rumsnycklar eller -kort. Rummen har fågelnamn. Jag följde den tyska damens anvisningar, läste frukostlistan där "The Swallow" stod tomt. Gick uppför trappan, hittade en bild på en svala bredvid en dörr och gick in. Ej bebott, så jag ställde in mina grejer och hoppades på det bästa.
Det var den underligaste incheckning jag varit med om.
 
Jag började dagen med att vinka av de elva cyklisterna som denna dimmiga morgon cyklade mot Invergordon, 100 engelska mil bort.
Fortsatte längs norra kusten på Skottland men vädret var dåligt så jag gav upp efter 5-6 mil och åkte söderut. Vädret var mycket växlande med störtregn och korta stunder av solsken.
 
 
Längs Sottlands nordkust.
 
 
Typiska murar, finns i hela Skottland.
 
 
Lite som Hardangervidda.
 
Kom in över ett landskap som liknar Hardangervidda i Norge, samma böljande hedar mot en fond av berg. Fast på Hardangervidda dyker det inte upp små och stora gårdar omgivna av hav av rhododendron.
Enfilig väg med nötesplatser och när jag kom ner till bebyggda trakter åkte jag in på Glenmorangi och fick en rundtur genom anläggningen, samt en "wee dram" som jag inte kunde dricka på plats, men som jag fick med i ett provrör. Ser ut som ett urinprov.
   
 
Kom slutligen fram till Kingussie där ovanstående närmast surrealistiska episod utspelades.
 
Och jag undrar fortfarande vem Paul Kuhne är.
 
 

Orkney

Kategori: Allmänt

"Undrar hur det var att leva här för 5 000-6 000 år sedan", frågar jag Keith, guiden i vår buss, en mycket brittisk rappkäftare som dessutom är oerhört kunnig om allt om Orkney. "Var säkert livligt och välmående", tror han.
Vi står vid Skara Brae, ett stenålderssamhälle som var mycket utvecklat. Man tror att kanske 25 familjer bodde på platsen vid denna tid och säkert fanns det gott om folk i trakten, som är den bördigaste på Orkney och därmed i Skottland. Färskvatten i små sjöar och havet intill.
 
Orkney är en helt annorlunda upplevelse än vad jag väntat mig. Nästan inga träd. "Största skogen är här", pelar Keith på ett område lite större än stadsparken i Arvika. "Och den planterades av en kanadensare", berättar han.
Här är bördigt - bönderna tar in tre ensilsageskördar per säsong - torka hö i ett klimat där det regnar i snitt varannan dag funkar inte. "Det regnar mellan fem minuter och fem timmar varje gång".
Smala vägar, ibland enfiliga med mötesplatser.
Kirkwall är en fin stad med en katedral med anor från vikingarnas tid här på 11-talet.
 
 
 
På kvällen träffar jag Stuart och hans tio kamrater från Birmingham med omnejd.
 
Bilderna är lite skakiga och korniga, det var lite mörkt när jag tog dem.
 
De ska cykla till Land's End och samlar in pengar till Birmingham Child Hospital. De har redan fått ihop 14 000 pund, cirka 170 000 kronor och räknar med att få ihop 6 000 -7 000 pund till på de nio dagar som de tänker cykla. De håller sig med en servicebil och allt för att klara punkteringar och andra tekniska fel. "Idag på väg hit fick vi punka på servicebilen", ler Stuart.
Det är rätt vanligt att man gör LEJOG eller JOGLE för att samla in pengar till välgörande ändamål. Jag borde ha tänkt på det, men ni som vill får gärna skicka in ett bidrag till Cancerfonden, och berätta det för mig sen. Jag har ju dessutom rest en och en halv gånger sträckan redan före start. Och reser dubbla sträckan hem igen. Sammanlagt fyra och en halv gånger LEJOG. De cyklar visserligen men ändå...
 

Framme i John o' Groats

Kategori: Allmänt

 
En karg kust med milslång utsikt mot Orkney, dit jag ska på en dagsutflykt i dag.
Tänka sig, nu har jag gjort det. En resa som jag drömt om i mängder med år men som Anna fick mig att änligen göra. Nu har jag bara semesterresan hem som får ta den tid den tar.
Passade på att titta in i ett krukmakeri på vägen, stort, elva anställda som alla bidrog till fula alster. Ulla skulle ha vänt i dörren.
 
Den här växten blommar i hela Skottland just nu i oanade mängder. Barr som enens men praktfulla blommor. Har ingen aning om vad det är för nåt.
 
 
Greg, Andrew och Dillon är också ute på sin tripp - North Coast 500 - en 80 milatur runt norra Skottland. Greg och Andrew kör varsin Ford Fiesta med Dillion som passagerare. Kommunicerar mellan bilarna via radio. Fem dar innan de måste vara tillbaka i Glasgow där Dillion ska spela trummor i sitt band på lördag
Dillon är fysiker, Greg har en universitetsexamen i journalistik och Andrew är ingenjör i farkostteknik. Mest jetmotorer.
 
Greg, Andrew och Dillon i taskigt motljus.
 
Det regnade igår. Rätt ruttet väder faktiskt. Men nu är det mulet men det regnar inte och det ska bli rätt fint idag.
Landskapet är minst sagt öppet men inte kargt. Får överallt.

Skottland - nästan framme i John O'Groats

Kategori: Allmänt

Mannen spelar oerhört vackert på sin fiol, han blandar klassiska stycken med skotska folklåtar. Han står under sitt parasoll i solen och blir glad när jag ger honom några slantar och tar några bilder.
Jag åkte i tisdags i spöregn från Liverpool mot Skottland och gjorde kväll strax utanför Glasgow. Fortsatte igår och hamnade i Dingwall, ungefär 20 mil från John O'Groats, som alltså är slutmålet för själva resan. Sen har jag förstås transporten hem, men då ska jag ta det lugnt efter Skottlands västkust och vet inte hur länge det kommer att ta.
 
Violinisten i Dingwall
 
 
Eftermiddag i Dingwall. Två kvinnor - farmor eller mormor och hennes barnbarn i 20-årsåldern lyssnade också på violinisten, åt glass och njöt i solen. Jag pekade på skylten på hotellet där jag bodde. "Kan alla i byn gaeliska?". "Nej", svarade den yngre av dem, "Nästan ingen". "Det ansågs inte viktigt att hålla kvar vid det gamla när jag var ung" , sa hennes mormor eller farmor. "Och det var ju rätt många år sen", log hon.
Men officiella skyltar är tvåspråkiga.
 
 
Castle Street på två språk.
 
 
Lugnt i Dingwall.
 
 
 
På vägen upp genom Skottland, en ståndaktig säckpipare på ett krigsmonument.
 
 
Faktiskt en frisör på hörnet av High Street i Dingwall. Och en bank på det motsatta hörnet. Frisören visade sig vara turk och han fick inte raka min haka men han fick klippa mitt hår.
Det växer väl ut, får jag hoppas.
 
 
Tyska motorcyklare har fåt problem med en av sina hojar, en Triumph med alldeles för mycket elektronik är stendöd. "Elektronikfel", berättade en av deras spättor som kunde lite engelska. (Ursäkta den dåliga bilden men jag ville inte vältra mig i deras elände.)
Skottland har hittills visat sig från sin bästa sida. Liknar delar av Norge med kala gröna kullar nerfläckade med får och små gulliga lamm. Här och var en gård och små byar.  Ibland ett jätteslott eller ett whiskydestilleri. (Jag åker genom Highland-whiskyns hemtrakter). Sikten är milsvid, utom vid parkeringsplatserna när jag vill ta bilder, där växer oftast snårig slyskog.
 
 
Highlands i Skottland.