De är som gråsparvarna vid Nordells. Katterna. En annan ras än hemma - mindre, längre ben och större öron. Och så ser de lömskare ut. Magra. De tigger vid borden och tittar längtansfullt på småfisken i havet utanför kajkanten. De finns överallt där mat serveras i Koroni.
"Åker aldrig nån i vattnet" frågar jag Ralf.
"Jodå, det händer."
"Men de klättrar upp snabbare än de föll i."
Det är drygt en meter betongkaj.
De flesta är honor med slappa magskinn hängande efter många kullar ungar.
- De flesta klarar sig, försäkrar Giorgo, taxichauffören. Åtminstone de äldre träden. Redan nästa år är de gröna igen och om två år bär de skörd, säger han.
Men årets skörd är förstås förlorad och det kan innebära katastrof för bonden som kan ha oliver som sin främsta inkomst.
Markens värde räknas i hur många olivträd som finns på den eller skulle kunna finnas där.
Nico håller i en koboloj. Alla manfolk i Grekland har en sån som de sitter och leker med medan de avhandlar världsproblemen över en ouzo, öl eller kaffe.
Det är inget religiöst alls, försäkrar Nico på lokallokuset Te Kellària skrattande när jag föreslår det. Bara ett tidsfördriv.
För övrigt såg jag en gubbe som gjorde precis samma slängar med sina bilnycklar. En del har det i stället för att röka, påstår Nico.
Ulla jag fenomenet första gången på Kreta redan 1978 när vi besökte Grekland första gången.
Men om ni kollar in diskussionen på nätet finns det många andra förklaringar, den ena mera metafysisk än den andra.
Och det är bara manfolk som har kobolojer.
Kvinnorna har annat för sig. Medan Nico leker med sin koboloj och pratar med mig sitter hans hustru Giota med rensning av vindruvor, varje druva urkärnas och skalas, sedan ska den kokas till nån form av marmelad.
Jag for till marknaden i Charokopio i söndags. Lite tröttare än väntat - marknaden alltså. Flera grönsakshandlare som sålde - förvisso fräscha - grönsaker och här fanns förstås också den obligatoriske svarte mannen med elektroniskt krafs och piratkopierade filmer och musik. Köpte en vitlök och en påse gröna bönor till min kycklinggryta i morgon kväll. I hörnet vid kyrkan fanns en stängd taverna. Fast stängd var den förstås inte. Inget är stängt i Grekland om nån är hemma. Dörren var stängd av luftkonditioneringstekniska skäl. Värdinnan/hovmästarinnan/kocken såg min tvekan, öppnade och drog in mig, möjligen hälsade hon mig välkommen, vad vet jag. Prästen satt direkt innanför dörren. Kragen uppknäppt. Den karakteristiska mössan avtagen. Han njöt sin lunch. "Här är det familjelagat", sa han på förvånansvärt god engelska. - Bra. sa jag. - Beställ nåt litet enkelt åt mig, Han drog av en ramsa med läspljud och allt. In kom långkokt nötbog, lite pasta och en halvliter vin. Och så förstås en liter vatten. - Jag har ju bilen, sa jag och pekade på vinet. Han skrattade gott och länge. "Det finns en polis i Koroni, två till i Petaldi, de övervakar hela området mellan Kalamata och Pylos", sa han. Det är ungefär halva Värmland. Tre poliser. Och den skruttiga polisbilen hade inte varit körd på flera dagar, hade jag redan sett. Greklands risiga ekonomi träffar först samhällsinstitutionerna. Men byråkratin är fortsatt invecklad och korrumperad. "Det avfolkas här", sa han. Charokopio är ingen gammal by men ligger ändå i Messini som är själva hjärtat av det antika Grekland. Staden Koroni, någon kilometer bort är betydligt äldre och här finns en fin hamn och en åldrig borg.
Här finns, om än inte i det modernt indelade Messinen, både Sparta och längre upp i nordväst, Olympia, där olympiska spel avhölls från 700-talet före Kristus till in på 300-talet efter Kristus. Över 1100 år, alltså. Pyramider och sfinxer äldre än egyptiernas och både grekisk och romersk historia. "Jag bor i Kalamata", sa prästen. Men jag jobbar tre dagar per vecka här i Charokopio." "Femhundra bor i byn", fortsatte han. "De unga flyttar" "Medelålden är hög - 70+, jag har jobbat tre år här och förrättat ett bröllop. Och 42 begravningar." Maten var på intet vis fantastisk men vällagad och förstås mesigt kryddad. Jag drack inte upp hela halvlitern vin - så dåligt var det.
Jag vaknade igår av hundskall. Det lät precis som gamle Caesar, som var min vän i nästan 17 år. Till och med ett "vhrumfh", som avslutade hans inlägg lät likadant. En tår trängde fram: Han kom hem från Rösheim buren i Ullas kappa, åtta veckor liten, ett nyfiket huvud med vacker viltfärgad stubbmustasch. Vi jagade tillsammans, han hittade sina stigar, gjorde sig poppis bland badbarnen vid Körselviken, hittade sen sin plats på Stortorpet. Som den gentleman han var åt han i mogen ålder tillsammas med Annas katt Klara-Bella sina middagar ur samma skål. Han tog även här sina promenader och gjorde sig känd hos lokalbefolkningen. Gick hem till svärmor, ja min alltså, på Lillälven, en kilometer bort .... Efter fyra timmar torkade tåren och jag undrade varför ingen kunde få tyst på den grekiska hundjäveln.
Tre dagar har jag försökt komma till den gäckande skomakarn i Charokopio, Jag frågar hans granne, en sytant som sitter bakom ett bord och röker medan hon syr. Första dagen; "Kom tillbaka i morgon", lyckas vi teckna oss fram till. Andra dagen: "Kom tillbaka i morgon" osv. Tredje dagen, dvs idag, "Kom tillbaka i morgon - hon har bråttom till kafeet men ger mig ändå en minut: "Det sa du i går också" lyckas jag teckna fram - vårt gemensamma engelska ordförråd hade vi förbrukat redan första dagen. "Han jobbar bara i morgon - aldrig idag", tror jag att hon menar. Om jag inte fått allt om bakfoten förstår jag varför Greklands ekonomi inte ligger i topp. Lättare var att med diverse tecken lyckas få en gubbe i en affär med allt från kondomer till barnvagnar, spadar och järnspett att rota fram en liten rulle tunn metrev. Och jag bor ju i ett hus med en textilkonstnärsateljé i bottenplanet, så en synål var inga problem att få fram. Så nu funkar sandalen igen. Och så har jag hittat en lovande restaurang i Koroni - åtminstone serverade gubben mig en meze - en liten smårätt med perfekt stekt fisk, kall kokt potatis med olivolja på, tomater och oliver. Det bästa hittills och det kostade bara fyra euro, inklusive ett rätt stort glas helt godkänt vitt vin. Trettiofem spänn får du inte ens ett halvt glas vin för nånstans i Arvika Det tar sig
Glömde berätta att jag idag upptäckte att om jag INTE försöker beställa vatten, så kommer det in en karaff ändå. Vatten serveras alltid till maten, så nu pekar jag bara fram maten och får precis det jag vill ha, dvs lunch och en liter vatten.
Sandalen fortfarande olagad. Men den funkar hyfsat ändå - jag går med en pisstoffel på höger fot och en normal sandal på vänster - hade varit bättre tvärtom, eftersom bilkörningen blir lite bökig. Retar mig fortfarande på restaurangmaten - fast dagens mycket sena lunch (16.00) var OK och billig. Grillad dorado som faktiskt var perfekt grillad och smakrik. Tog tyvärr ingen bild. Det är faktiskt så billigt att äta lunchen ute att jag bara gör en stabil frukost och sedan håller mig till en sen lunch, så behöver jag bara ordna lite lätt sallad med världens godaste tomater och Greklands och därmed också världens starkaste fetaost - med mild olivolja och oregano - på kvällen. Lite lök. Ett glas vin - jag har faktiskt hittat ett vin som är drickbart om än inte nåt som mamma skulle acceptera en fredagkväll. Skrivande rullar på men går tyvärr lite sakta. Jag börjar få ordning på strukturen, så nu är det bara att försöka sovra och se till att berättelsen förs framåt.
Bilden på branden - fronten kom nära Agios Mamas. Granngården fick trädgården svedd.
Sen är vinet lika kasst som maten på krogen To Kellàri i byn, det är tillochmed så dåligt att man inte vill ha det, utan man föredrar vatten, och då har det gått långt.
Men jag njuter - igår efter jobbet åkte jag till Koroni, satte mig på ett kafé på kajkanten med en ouzo (en liten en - hade ju bilen) och bara njöt. Doften av Medelhavet och människorna (ja, inte doften av människorna men att de fanns där).
Sandalen gick sönder, måste hitta en skomakare - kan bli en svår uppgift när jag inte ens vet vad sko heter på grekiska. Jag vet inte vad nåt heter på grekiska, inte ens vatten. Jag gör tecken men varannan gång ungefär får jag en flaska öl istället.
Inget stort problem, men jag få nog försöka ta reda på hur man beställer vatten.
Grekland och Hrisokellarià, en bit utanför Koronì och fem mil från Kalamata (nu skiter jag i alla accenter). Huset Ai Mamas är byggt av Sven Smedberg och hans fru Gunila Brander-Smedberg. Litet, (nåja) ligger perfekt med gassande sol på altanen när man inte är där och perfekt skugga på eftermiddagen. Miljoner (lätt överdrift men många är det) myror, en ensam skorpion och osynliga mygg, vars bett ger mig snusdosestora svullnader i ett dygn. Tack och lov inte många per dag. Anlände sent torsdag med taxi från Kalamata. Trött fredag och dålig arbetslust lördag. Utflykt till antika Messini söndag. Hur intressant som helst med både grekisk och romersk historia.
Men maten.
Hur kan ett land som förde vinodlingen till Frankrike och Italien, som har samma perfekta råvaror året runt som dessa länder, och som med sina miljoner turister varje år serverar
denna OHYGGLIGT sopiga restaurangmat. Jag medger att undantag finns - kanske. Jag har inte hittat dem än.
Jag har i alla fall kommit igång med skrivandet men tyvärr skickas det på mig andra jobb också.
Fast arbetsmiljön kan inte vara bättre.
Och barerna är lika enkla - kolla ovan, lyxigaste i Hrisokellaria. Goa göbber eller hur?
